Första året som husägare lade vi knappt märke till denna vackra växt. Den andra sommaren, i år, så syntes den bättre efter en del ogräsränsande och blev riktigt framträdande då den blommade.

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Aconitum = från akonitos, utan damm, stoftlös, oövervinnerlig

Stoerkianum = von Störck (1731-1803)var tysk läkare och farmakolog från Württemberg, livläkare vid det kejersliga hovet i Wien.

Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver såhär om trädgårdsstormhatten i Den nya nordiska floran:

80-200 dm. Juli-sept. Vanlig, förvildad eller kvarstående på frisk, näringsrik mark. Utkast, ödetorp, ävgrenar. Ofta odlad. Stjälk upptill nästan kal. Blad 4-11 cm, delade till basen, ovan mörkgröna, glänsande, nästan kala. Blomskaft kala eller ibland håriga vid blomfästet. Blommor mörkvioletta, ljusblå eller blåvitspräckliga. Hjälm ungefär lika hög som bred, kal. Trädgårdshybrid, bildar ej frö.

Det här fotot tog jag första gången vi var vid huset när vi precis hade köpt det. Ett foto jag är mycket stolt över som verkligen visar skönheten hos backsippan tycker jag.

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Pulsatilla = stöta, slå skaka - beskriver vajandet av och an i vinden
Vulgaris = stora massan - utbredd, vanlig

Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver såhär om backsippan i Den nya nordiska floran:

Ganska vanlig på öppen, torr sand- eller moränmark. Gräshedar, glesa tallbackar, naturbetesmark, gravfält, åssluttningar. stjälk ihålig, 3-11 basala blad, utvecklas efter blomningen, skaftade med 5-11 cm lång, 2-4 gånger, smalt parflikig skiva. Stjälkblad flikiga till basen. Blomma nästan upprätt vid blomningen, blåviolett-violett,m säallan vit eller rosa med vithårlig utsida. Nöt gråbrun, med ca 4 cm långt stift. Minskande.

Denna gula okända växt tittar upp tidigt på våren med sina blad som är grå-gröna. Ser daggiga ut även om de inte är det så att säga. De blir runt 50 cm höga och blommar i maj-juni.

Såklart vill jag veta namnet på denna vackra växt!

Den här blomman växer i vår rabatt, i den gul-blå-oranga rabatten. Den är inte så hög, har ludna blad och ser ju faktiskt ut som en smörblomma, men blommorna är större, ungefär som enkronor. En mycket vacker växt som inte är helt olik kungsnejlikroten.

Jag skulle bli jätteglad om någon kunde berätta för mig vad växten heter.

Första året tror jag inte att denna blommade över huvud taget. Eller så gjorde den det men var så överväxt av annat, mest lupiner att vi faktiskt inte såg den. Nur den framflyttad och till 2009 så hoppas jag att den med hjälp av lite gödsel kan bli riktigt fin och kraftig och ta igen alla år då den stått dold bakom bergknallen, vilket var dess tidigare plats.
Fotot är inte det bästa, men det kommer säkert fler från denna växt till våren-sommaren!

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Polemonium = grekisk valeriana

Caeruleum = mörkblå, himmelsblå, latinets caerulus som betyder blå.

Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver såhär om blågull i Den nya nordiska floran:

Ganska sällsynt på frisk, näringsrik mark. Rasbranter, klippor, fjällbjörkskogar, högörtägngar, stränder. Ofta odlad, kvarstående eller förvildad, ödeträdgårdar, igenväxande odlingsmark, vägrenar. Stjälk upptill kort hårig. Nedre blad med 8-12 par småblad. Foderflikar lansettlika, spetsiga. Krona skållik. 12-15 mm bred, blå eller vit, sällan skär, med rundade flikar, nästan utan kanthår. Väldoftande.

Man kan säga att det som får avdela den delen av rabatten där det skall planteras kryddväxter i våren och som skall fungera som vår köks-trädgård är det gigantiska ståndet med kungsnäva. Blommorna är intensivt blå och när de blommat över är bladen vackra att se på de med.

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Geranium = från grekiskans geranos som betyder trana - syftar på fruktens långa spröt som påminner om tranors näbb

Magnificum = storartad, härlig

Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver såhär om kungsnävan i Den nya nordiska floran:

Sällsynt förvildad prydnadsväxt. Utkast, vägrenar, gräsmark, ruderatmark. Flerårig. Överallt med mycket långa rakt utstående hår och glandelhår. Basala blad flikiga till 70-805, med relativt breda flikar. Blommor upprätta, med 22-24 mm långa kronblad, purpurröda-violetta, med inskurna spetsar. Sätter ej frön. Steril hybrid mellan G ibericum och G platypetalum.

Jag kom på att jag inte har gjort någon översiktsbild över den gul-blå-oranga rabatten innan jag publicerade det första inlägget om Nejlikroten... här kommer en bild över hur rabatten såg ut i slutet av oktober 2008:

Det här är en väldigt enkel men väldigt vacker blomma. Klart orange och vackra lite ludna blad.

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Geum = nejlikrot. Ordet är oförklarat.

Coccineum = scharlakansröd

Den Nya Nordiska Floran av Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver följande om nejlikroten:

Fleråriga, med grov jordstam. Basalblad parbladig med stort uddblad. Blommor 5-taliga, med ytterfoderflikar och många ståndare. Nötter långhåriga. Frukten med en lång näbb som har en krok i spetsen. Djurspridda.

Jag skall börja den här bloggen med att skriva lite om lerjord.

När vi kom hit såg vi ju att trädgården var frodig, minst sagt.
Då vi börjat gräva i den såg jag snart att det är riktigt fin fet lerjord som vi har överallt i trädgården.
Gräver man 30-40 cm ner så kommer man ner till riktig lera som är alldeles grå. Jag blev överlycklig när jag såg detta. Inte nog med att vi har nära 2200 kvm tomt, den bär lerjord också.

Så varför blev jag så glad över att det är lerjod i vår trädgård? Jo, för att den är ypperligt bra näringsmässigt. Innan jag går in mer på det så skall jag skriva lite om lera och jordarter, för det är nog många som inte har så bra kläm på det. Jag är ju lite yrkesskadad och tycker ju såklart att allt detta är självklart, men jag vet att det absolut inte var det för mig när jag började plugga det i början, så här kommer en snabbgenomgång.

Det finns flera olika jordarter. Med jordarter menar man sammansättningar av bergartsfragment i olika storlekar. Det finns ju grus och sand exempelvis, som två olika jordarter.
Man delar in bergfragmenten i storleksgrupper, därav får varje jordart sitt namn:

Ler (som lera utgörs av) har en kornstorlek upp till 0,002 mm
Finsilt har en kornstorlek mellan 0,002-0,006 mm
Mellansilt kornstorlek mellan 0,006-0,02
Grovsilt kornstorlek mellan 0,02-0,06 mm
Finsand kornstorlek mellan 0,06-0,2 mm
Mellansand 0,2-0,6 mm
Grovsand 0,6-2 mm
Fingrus 2,0-6,0 mm
Mellangrus 6-20 mm
Grovgrus 20-60 mm
Sten 60-200 mm
Block större än 200 mm

Det finns blandningar mellan dem, en jordart som innehåller 70% sandoch 30% grus kallas ett sandigt grus.

Morän är en jordart som är väldigt vanlig i Sverige och är en blandning av alla kornstorlekar. Det är definitionen av en morän, en blandning av alla kornstorlekar.

Det är inlandsisen som genom att nöta och mala på vår berggrund som skapat våra jordarter. De  flesta jordarter i vårt land är skapade under den senaste istiden, Weichsel. I områden som under istiden eller strax efter (tänk nu inte timmar utan tusentals år, för en geolog är kort tid ändå oerhört lång) var täckta med vatten fanns förutsättningar att avsätta lera och sand. Det innebär att det är sällsynt med lerjordar i områden av landet som inte varit översvämmade i samband med den senaste istiden.  Man pratar om något som heter HK, högsta kustlinjen, som utgör en gräns mellan var man kan återfinna gamla havsbottnar och inte.

Som synes ovan så är lerpartiklar oerhört fina. Ju finare en partikel är desto lättare påverkas den av strömmar och rivs upp från botten, eller hindras helt från att falla från botten. Områden med lerjord skvallrar om att det dåtida havet har varit lugnt och givit förutsättningar för fina lerpartiklar att sedimentera (falla mot botten och stanna där). Där det varit lite mer strömt har inte de fina partiklarna kunnat sedimentera, utan där krävs det lite mer tyngd hos varje enskilt partikelkorn för att det skall kunna sätta sig, här har exempelvis sand och grus kunnat sedimentera. Och så vidare.

Som jag skrev så är jordarterna inget annat än små bergartsfragment, eller större bergartsfragment för den delen.
En bergart utgörs ju av ett eller flera mineral i en bestämd kombination och proportion. Vanliga bergarter i vårt land är kalksten (sedimentär), gnejsig granit (metamorf) och gråvacka (sedimentär).

Mineral är per definition ett fast ämne, med en ordnad kristallstruktur och en bestämd kemisk formel (undantaget kvicksilver som räknas som mineral men ej är fast vid rumstemperatur). Varje bergart är alltså sammansatt av ett eller flera mineral. Men mineral är ofta inte stabila, utan låter sig påverkas av väder och vind, vilket gör att deras kemiska sammansättning ändras, man säger att de vittrar. Olika mineral vittrar till olika produkter, men en slutprodukt är lermineral. Lermineral är alltså sista anhalten att vara ett mineral över huvud taget kan man säga. Lermineral behöver inte alltid bildas ur vittrade modermineral, men så är ofta fallet.

Exempel på lermineral är biotit och muskovit. Dessa mineral har de flesta sett men kanske inte riktigt vetat namnet på. Andra lermineral kan vara klorit, illit och montmorillonit.
Gemensamt för lermineralen är att de är uppbyggda i skikt. Tittar man på dem på riktigt nära håll så ser man att de utgöras av skikt. Hittar man exempelvis bitotit eller muskovit i en sten så ser man med blotta ögat att det utgörs av tunna tunna skikt.

Nu börjar vi närma oss hemligheten ned lermineralen. Inte nog med att de kan utgöra oerhört små partiklar, som inget annat mineral klarar av i samma utsträckning, de kan även tack vare sin skiktstruktur suga åt sig joner från vittrade andra bergartsfragment, på grund av att de är laddade mellan sina skikt. Det innebär att en lera (alltså en stor klump med massor med små små lermineralfragment) är oerhört bra på att binda näringsämnen, eftersom näringsämnen alltid är joner, som ju också har en laddning.
Exempel på näringsämnen kan vara Fe, Mn, Mg, Al, och mindre mängder av Se, As etc.
Om man exempelvis tillför näring (gödsel) på konstgjord väg så kan lermineralen suga åt sig de näringsämnen som är i gödseln (som ju är laddade precis som de näringsämnen som avges från vittrade mineral) och hålla dem där i väntan på att det skall leta sig ner små fina rottrådar från växter och suga upp dem och använda dem för att bli stora och vackra.

Förutom att binda till sig näringsämnen som antingen kommer från gödsel eller från mineral som vittrar i jorden så vittrar ju lermineralen i sig själva, vilket avger viktiga näringsämnen.

En jordart som inte innehåller lera har ingenstans att suga åt sig och binda näringsämnen. Att således gödsla något som inte bär någon lera alls utan bara sand exempelvis blir en tuff match, för vid nästa regn rinner bara näringsämnena rätt igenom, når grundvattenytan och flyter ut närmsta bäck eller hav.

Därav min glädje till vår lerjord. Bevis på hur fet och fin den är kommer i den här bloggen.

Under tiden som jag skrev det här fick ajg inspiration att skriva så mycket mer om växter, odlingsbetingelser och så, så det kommer att komma mer. Jag har ju ändå pluggat en del botanik, ett ämne jag älskar, och det kommer definitivt bli mer skrivet om näringsämnen, varför just de behövs, växthormoner, trofier med mera. Det är liksom bra att veta när man odlar trädgård, hur växterna egentligen funkar.