I våras/somras bestämde jag mig för att skapa ett rosa hörn i trädgården. Eftersom vi har en stor platt gräsmatta behöver den livas upp.
I skogsdungen mot vägen hittade jag växter, löjtnantshjärta och så en växt som jag inte vet vad den heter. Löjtnantshjärtat plockade jag in i våras, men den andra växten har jag inte plockat in ännu, men till våren så gräver jag upp den och tar in den också. Borstnejlikor fanns det också i skogen, de åkte också in på tomten igen.

Rosa hörnet är grundlagt utifrån en rosa luktpion som är helt underbar. Den flyttar man inte, så alltså fick rabatten byggas utifrån denna.

Så här såg början till rabatten ut i augusti i år:



Ännu så länge så är inte allt gräs borttaget, men på bilden har jag sått mer borstnejlikor under växtduken. Längst till vänster finns löjtnantshjärtana, sedan finns det en mycket späd västkustros, en rosa hortensia och sedan är det luktpionen.

Det har tillkommit en del växter. Idag, den 22 december ser det ut såhär:



Det är roligt att se att alla tre rosor har ögon, det glädjer mig mycket, speciellt att västkustrosen har det, eftersom jag flyttade in den i somras/höstas. Vi får se hur den blir till sommaren 2009, det ser i alla fall ut som att det kommer bli nåt med den, även om den kanske inte blir så stor första säsongen.

Den här växten köpte jag i våras för att jag föll för dess vackra blommor som är lite spräckliga, den sattes i en kruka över sommaren och när hösten kom så tänkte jag att den skulle passa bra i gul-blå-oranga rabatten så jag satte ut den där. Den skall tydligen vara känslig för vinterblöta, men jorden där är ganska sandig och jag vill tro att den inte binder så mycket vatten i sig. För närvarande ser växten ut att ha klarat sig riktigt bra i alla fall.
Bitterroten härstammar från USA och finns inte med i någon flora som jag har här hemma, varför det är svårt att skriva så mycket om den.

Den här rosen stod i rabatten när vi flyttade hit, och jag är verkligen ingen expert på rosor, så jag har ingen aning om vad det är för en. Jag har flyttat den lite grand och hoppas på så sätt att den får mer ljus och bättre läge inför nästa säsong.

Jag kom över rosor billigt för en tid sedan. Köpte tre stycken och satte ut bredvid blågullet i gul-blå-oranga rabatten. Färgen på rosorna passar bra in med temat jag vill ha där och jag hoppas att de klarar vintern.  De kommer bli så fina där ute till sommaren... om de tar sig.

Jag har inget namn på dem, ingenting, men en bild finns i alla fall!

Det som oroar mig just nu är kronärtskockorna, om de har klarat frosten eller inte. Men det vet vi framåt våren, annars går det ju faktiskt att så nya, det är ju inte mer med det. Borde ha vintertäckt dem, men man hinner inte med allt, så enkelt är det bara.

Borstnejlikorna ser ut att klara sig fint, likaså smulgubbarna som jag planterade ut rätt sent i höstas. Skoj, det skall bli roligt att se hur de trivs där.

Jag har köpt två julrosor som står vid åbrodden i den gul-blå-oranga rabatten. Jag älskar julrosor och var bara tvungen att köpa två stycken. De ser fina ut.

Det har kommit upp tulpanlök i rosa hörnet. Rosa tulpaner såklart. Mina planer med rosa hörnet växer, jag skall ha ner både dhalia och hyacinter där tänkte jag. Jag skall köpa hyacinter och sätta ner, inte för att de kommer att blomma till denna våren, men nästa vår kommer de ju att sätta fart. Det lär bli väldigt fint där nere i hörnet.

Generellt satsar jag mycke tpå hyacinter nu, först för att njuta av dem här inne och sen för att sätta ut dem och njuta av dem i trädgården.

Jag ser mycket fram emot att få se alla lökar komma upp till våren, vi har ju planterat en hel del.

Drömmar om pelargonior och diverse fröer finns också. Vintern är bra så sett, att man har tid och ro att tänka och planera.

Det är söderrabatten som är det stora frågetecknet just nu, men jag återkommer till den i senare inlägg...

Första året som husägare lade vi knappt märke till denna vackra växt. Den andra sommaren, i år, så syntes den bättre efter en del ogräsränsande och blev riktigt framträdande då den blommade.

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Aconitum = från akonitos, utan damm, stoftlös, oövervinnerlig

Stoerkianum = von Störck (1731-1803)var tysk läkare och farmakolog från Württemberg, livläkare vid det kejersliga hovet i Wien.

Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver såhär om trädgårdsstormhatten i Den nya nordiska floran:

80-200 dm. Juli-sept. Vanlig, förvildad eller kvarstående på frisk, näringsrik mark. Utkast, ödetorp, ävgrenar. Ofta odlad. Stjälk upptill nästan kal. Blad 4-11 cm, delade till basen, ovan mörkgröna, glänsande, nästan kala. Blomskaft kala eller ibland håriga vid blomfästet. Blommor mörkvioletta, ljusblå eller blåvitspräckliga. Hjälm ungefär lika hög som bred, kal. Trädgårdshybrid, bildar ej frö.

Det här fotot tog jag första gången vi var vid huset när vi precis hade köpt det. Ett foto jag är mycket stolt över som verkligen visar skönheten hos backsippan tycker jag.

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Pulsatilla = stöta, slå skaka - beskriver vajandet av och an i vinden
Vulgaris = stora massan - utbredd, vanlig

Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver såhär om backsippan i Den nya nordiska floran:

Ganska vanlig på öppen, torr sand- eller moränmark. Gräshedar, glesa tallbackar, naturbetesmark, gravfält, åssluttningar. stjälk ihålig, 3-11 basala blad, utvecklas efter blomningen, skaftade med 5-11 cm lång, 2-4 gånger, smalt parflikig skiva. Stjälkblad flikiga till basen. Blomma nästan upprätt vid blomningen, blåviolett-violett,m säallan vit eller rosa med vithårlig utsida. Nöt gråbrun, med ca 4 cm långt stift. Minskande.

Denna gula okända växt tittar upp tidigt på våren med sina blad som är grå-gröna. Ser daggiga ut även om de inte är det så att säga. De blir runt 50 cm höga och blommar i maj-juni.

Såklart vill jag veta namnet på denna vackra växt!

Den här blomman växer i vår rabatt, i den gul-blå-oranga rabatten. Den är inte så hög, har ludna blad och ser ju faktiskt ut som en smörblomma, men blommorna är större, ungefär som enkronor. En mycket vacker växt som inte är helt olik kungsnejlikroten.

Jag skulle bli jätteglad om någon kunde berätta för mig vad växten heter.

Första året tror jag inte att denna blommade över huvud taget. Eller så gjorde den det men var så överväxt av annat, mest lupiner att vi faktiskt inte såg den. Nur den framflyttad och till 2009 så hoppas jag att den med hjälp av lite gödsel kan bli riktigt fin och kraftig och ta igen alla år då den stått dold bakom bergknallen, vilket var dess tidigare plats.
Fotot är inte det bästa, men det kommer säkert fler från denna växt till våren-sommaren!

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Polemonium = grekisk valeriana

Caeruleum = mörkblå, himmelsblå, latinets caerulus som betyder blå.

Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver såhär om blågull i Den nya nordiska floran:

Ganska sällsynt på frisk, näringsrik mark. Rasbranter, klippor, fjällbjörkskogar, högörtägngar, stränder. Ofta odlad, kvarstående eller förvildad, ödeträdgårdar, igenväxande odlingsmark, vägrenar. Stjälk upptill kort hårig. Nedre blad med 8-12 par småblad. Foderflikar lansettlika, spetsiga. Krona skållik. 12-15 mm bred, blå eller vit, sällan skär, med rundade flikar, nästan utan kanthår. Väldoftande.

Man kan säga att det som får avdela den delen av rabatten där det skall planteras kryddväxter i våren och som skall fungera som vår köks-trädgård är det gigantiska ståndet med kungsnäva. Blommorna är intensivt blå och när de blommat över är bladen vackra att se på de med.

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Geranium = från grekiskans geranos som betyder trana - syftar på fruktens långa spröt som påminner om tranors näbb

Magnificum = storartad, härlig

Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver såhär om kungsnävan i Den nya nordiska floran:

Sällsynt förvildad prydnadsväxt. Utkast, vägrenar, gräsmark, ruderatmark. Flerårig. Överallt med mycket långa rakt utstående hår och glandelhår. Basala blad flikiga till 70-805, med relativt breda flikar. Blommor upprätta, med 22-24 mm långa kronblad, purpurröda-violetta, med inskurna spetsar. Sätter ej frön. Steril hybrid mellan G ibericum och G platypetalum.

Jag kom på att jag inte har gjort någon översiktsbild över den gul-blå-oranga rabatten innan jag publicerade det första inlägget om Nejlikroten... här kommer en bild över hur rabatten såg ut i slutet av oktober 2008:

Det här är en väldigt enkel men väldigt vacker blomma. Klart orange och vackra lite ludna blad.

Jens Corneliusson förklarar det latinska namnets beståndsdelar såhär i boken Växternas namn:

Geum = nejlikrot. Ordet är oförklarat.

Coccineum = scharlakansröd

Den Nya Nordiska Floran av Bo Mossberg och Lennart Stenberg skriver följande om nejlikroten:

Fleråriga, med grov jordstam. Basalblad parbladig med stort uddblad. Blommor 5-taliga, med ytterfoderflikar och många ståndare. Nötter långhåriga. Frukten med en lång näbb som har en krok i spetsen. Djurspridda.

Jag skall börja den här bloggen med att skriva lite om lerjord.

När vi kom hit såg vi ju att trädgården var frodig, minst sagt.
Då vi börjat gräva i den såg jag snart att det är riktigt fin fet lerjord som vi har överallt i trädgården.
Gräver man 30-40 cm ner så kommer man ner till riktig lera som är alldeles grå. Jag blev överlycklig när jag såg detta. Inte nog med att vi har nära 2200 kvm tomt, den bär lerjord också.

Så varför blev jag så glad över att det är lerjod i vår trädgård? Jo, för att den är ypperligt bra näringsmässigt. Innan jag går in mer på det så skall jag skriva lite om lera och jordarter, för det är nog många som inte har så bra kläm på det. Jag är ju lite yrkesskadad och tycker ju såklart att allt detta är självklart, men jag vet att det absolut inte var det för mig när jag började plugga det i början, så här kommer en snabbgenomgång.

Det finns flera olika jordarter. Med jordarter menar man sammansättningar av bergartsfragment i olika storlekar. Det finns ju grus och sand exempelvis, som två olika jordarter.
Man delar in bergfragmenten i storleksgrupper, därav får varje jordart sitt namn:

Ler (som lera utgörs av) har en kornstorlek upp till 0,002 mm
Finsilt har en kornstorlek mellan 0,002-0,006 mm
Mellansilt kornstorlek mellan 0,006-0,02
Grovsilt kornstorlek mellan 0,02-0,06 mm
Finsand kornstorlek mellan 0,06-0,2 mm
Mellansand 0,2-0,6 mm
Grovsand 0,6-2 mm
Fingrus 2,0-6,0 mm
Mellangrus 6-20 mm
Grovgrus 20-60 mm
Sten 60-200 mm
Block större än 200 mm

Det finns blandningar mellan dem, en jordart som innehåller 70% sandoch 30% grus kallas ett sandigt grus.

Morän är en jordart som är väldigt vanlig i Sverige och är en blandning av alla kornstorlekar. Det är definitionen av en morän, en blandning av alla kornstorlekar.

Det är inlandsisen som genom att nöta och mala på vår berggrund som skapat våra jordarter. De  flesta jordarter i vårt land är skapade under den senaste istiden, Weichsel. I områden som under istiden eller strax efter (tänk nu inte timmar utan tusentals år, för en geolog är kort tid ändå oerhört lång) var täckta med vatten fanns förutsättningar att avsätta lera och sand. Det innebär att det är sällsynt med lerjordar i områden av landet som inte varit översvämmade i samband med den senaste istiden.  Man pratar om något som heter HK, högsta kustlinjen, som utgör en gräns mellan var man kan återfinna gamla havsbottnar och inte.

Som synes ovan så är lerpartiklar oerhört fina. Ju finare en partikel är desto lättare påverkas den av strömmar och rivs upp från botten, eller hindras helt från att falla från botten. Områden med lerjord skvallrar om att det dåtida havet har varit lugnt och givit förutsättningar för fina lerpartiklar att sedimentera (falla mot botten och stanna där). Där det varit lite mer strömt har inte de fina partiklarna kunnat sedimentera, utan där krävs det lite mer tyngd hos varje enskilt partikelkorn för att det skall kunna sätta sig, här har exempelvis sand och grus kunnat sedimentera. Och så vidare.

Som jag skrev så är jordarterna inget annat än små bergartsfragment, eller större bergartsfragment för den delen.
En bergart utgörs ju av ett eller flera mineral i en bestämd kombination och proportion. Vanliga bergarter i vårt land är kalksten (sedimentär), gnejsig granit (metamorf) och gråvacka (sedimentär).

Mineral är per definition ett fast ämne, med en ordnad kristallstruktur och en bestämd kemisk formel (undantaget kvicksilver som räknas som mineral men ej är fast vid rumstemperatur). Varje bergart är alltså sammansatt av ett eller flera mineral. Men mineral är ofta inte stabila, utan låter sig påverkas av väder och vind, vilket gör att deras kemiska sammansättning ändras, man säger att de vittrar. Olika mineral vittrar till olika produkter, men en slutprodukt är lermineral. Lermineral är alltså sista anhalten att vara ett mineral över huvud taget kan man säga. Lermineral behöver inte alltid bildas ur vittrade modermineral, men så är ofta fallet.

Exempel på lermineral är biotit och muskovit. Dessa mineral har de flesta sett men kanske inte riktigt vetat namnet på. Andra lermineral kan vara klorit, illit och montmorillonit.
Gemensamt för lermineralen är att de är uppbyggda i skikt. Tittar man på dem på riktigt nära håll så ser man att de utgöras av skikt. Hittar man exempelvis bitotit eller muskovit i en sten så ser man med blotta ögat att det utgörs av tunna tunna skikt.

Nu börjar vi närma oss hemligheten ned lermineralen. Inte nog med att de kan utgöra oerhört små partiklar, som inget annat mineral klarar av i samma utsträckning, de kan även tack vare sin skiktstruktur suga åt sig joner från vittrade andra bergartsfragment, på grund av att de är laddade mellan sina skikt. Det innebär att en lera (alltså en stor klump med massor med små små lermineralfragment) är oerhört bra på att binda näringsämnen, eftersom näringsämnen alltid är joner, som ju också har en laddning.
Exempel på näringsämnen kan vara Fe, Mn, Mg, Al, och mindre mängder av Se, As etc.
Om man exempelvis tillför näring (gödsel) på konstgjord väg så kan lermineralen suga åt sig de näringsämnen som är i gödseln (som ju är laddade precis som de näringsämnen som avges från vittrade mineral) och hålla dem där i väntan på att det skall leta sig ner små fina rottrådar från växter och suga upp dem och använda dem för att bli stora och vackra.

Förutom att binda till sig näringsämnen som antingen kommer från gödsel eller från mineral som vittrar i jorden så vittrar ju lermineralen i sig själva, vilket avger viktiga näringsämnen.

En jordart som inte innehåller lera har ingenstans att suga åt sig och binda näringsämnen. Att således gödsla något som inte bär någon lera alls utan bara sand exempelvis blir en tuff match, för vid nästa regn rinner bara näringsämnena rätt igenom, når grundvattenytan och flyter ut närmsta bäck eller hav.

Därav min glädje till vår lerjord. Bevis på hur fet och fin den är kommer i den här bloggen.

Under tiden som jag skrev det här fick ajg inspiration att skriva så mycket mer om växter, odlingsbetingelser och så, så det kommer att komma mer. Jag har ju ändå pluggat en del botanik, ett ämne jag älskar, och det kommer definitivt bli mer skrivet om näringsämnen, varför just de behövs, växthormoner, trofier med mera. Det är liksom bra att veta när man odlar trädgård, hur växterna egentligen funkar.