lerjord - varför är den så bra?

Jag skall börja den här bloggen med att skriva lite om lerjord.

När vi kom hit såg vi ju att trädgården var frodig, minst sagt.
Då vi börjat gräva i den såg jag snart att det är riktigt fin fet lerjord som vi har överallt i trädgården.
Gräver man 30-40 cm ner så kommer man ner till riktig lera som är alldeles grå. Jag blev överlycklig när jag såg detta. Inte nog med att vi har nära 2200 kvm tomt, den bär lerjord också.

Så varför blev jag så glad över att det är lerjod i vår trädgård? Jo, för att den är ypperligt bra näringsmässigt. Innan jag går in mer på det så skall jag skriva lite om lera och jordarter, för det är nog många som inte har så bra kläm på det. Jag är ju lite yrkesskadad och tycker ju såklart att allt detta är självklart, men jag vet att det absolut inte var det för mig när jag började plugga det i början, så här kommer en snabbgenomgång.

Det finns flera olika jordarter. Med jordarter menar man sammansättningar av bergartsfragment i olika storlekar. Det finns ju grus och sand exempelvis, som två olika jordarter.
Man delar in bergfragmenten i storleksgrupper, därav får varje jordart sitt namn:

Ler (som lera utgörs av) har en kornstorlek upp till 0,002 mm
Finsilt har en kornstorlek mellan 0,002-0,006 mm
Mellansilt kornstorlek mellan 0,006-0,02
Grovsilt kornstorlek mellan 0,02-0,06 mm
Finsand kornstorlek mellan 0,06-0,2 mm
Mellansand 0,2-0,6 mm
Grovsand 0,6-2 mm
Fingrus 2,0-6,0 mm
Mellangrus 6-20 mm
Grovgrus 20-60 mm
Sten 60-200 mm
Block större än 200 mm

Det finns blandningar mellan dem, en jordart som innehåller 70% sandoch 30% grus kallas ett sandigt grus.

Morän är en jordart som är väldigt vanlig i Sverige och är en blandning av alla kornstorlekar. Det är definitionen av en morän, en blandning av alla kornstorlekar.

Det är inlandsisen som genom att nöta och mala på vår berggrund som skapat våra jordarter. De  flesta jordarter i vårt land är skapade under den senaste istiden, Weichsel. I områden som under istiden eller strax efter (tänk nu inte timmar utan tusentals år, för en geolog är kort tid ändå oerhört lång) var täckta med vatten fanns förutsättningar att avsätta lera och sand. Det innebär att det är sällsynt med lerjordar i områden av landet som inte varit översvämmade i samband med den senaste istiden.  Man pratar om något som heter HK, högsta kustlinjen, som utgör en gräns mellan var man kan återfinna gamla havsbottnar och inte.

Som synes ovan så är lerpartiklar oerhört fina. Ju finare en partikel är desto lättare påverkas den av strömmar och rivs upp från botten, eller hindras helt från att falla från botten. Områden med lerjord skvallrar om att det dåtida havet har varit lugnt och givit förutsättningar för fina lerpartiklar att sedimentera (falla mot botten och stanna där). Där det varit lite mer strömt har inte de fina partiklarna kunnat sedimentera, utan där krävs det lite mer tyngd hos varje enskilt partikelkorn för att det skall kunna sätta sig, här har exempelvis sand och grus kunnat sedimentera. Och så vidare.

Som jag skrev så är jordarterna inget annat än små bergartsfragment, eller större bergartsfragment för den delen.
En bergart utgörs ju av ett eller flera mineral i en bestämd kombination och proportion. Vanliga bergarter i vårt land är kalksten (sedimentär), gnejsig granit (metamorf) och gråvacka (sedimentär).

Mineral är per definition ett fast ämne, med en ordnad kristallstruktur och en bestämd kemisk formel (undantaget kvicksilver som räknas som mineral men ej är fast vid rumstemperatur). Varje bergart är alltså sammansatt av ett eller flera mineral. Men mineral är ofta inte stabila, utan låter sig påverkas av väder och vind, vilket gör att deras kemiska sammansättning ändras, man säger att de vittrar. Olika mineral vittrar till olika produkter, men en slutprodukt är lermineral. Lermineral är alltså sista anhalten att vara ett mineral över huvud taget kan man säga. Lermineral behöver inte alltid bildas ur vittrade modermineral, men så är ofta fallet.

Exempel på lermineral är biotit och muskovit. Dessa mineral har de flesta sett men kanske inte riktigt vetat namnet på. Andra lermineral kan vara klorit, illit och montmorillonit.
Gemensamt för lermineralen är att de är uppbyggda i skikt. Tittar man på dem på riktigt nära håll så ser man att de utgöras av skikt. Hittar man exempelvis bitotit eller muskovit i en sten så ser man med blotta ögat att det utgörs av tunna tunna skikt.

Nu börjar vi närma oss hemligheten ned lermineralen. Inte nog med att de kan utgöra oerhört små partiklar, som inget annat mineral klarar av i samma utsträckning, de kan även tack vare sin skiktstruktur suga åt sig joner från vittrade andra bergartsfragment, på grund av att de är laddade mellan sina skikt. Det innebär att en lera (alltså en stor klump med massor med små små lermineralfragment) är oerhört bra på att binda näringsämnen, eftersom näringsämnen alltid är joner, som ju också har en laddning.
Exempel på näringsämnen kan vara Fe, Mn, Mg, Al, och mindre mängder av Se, As etc.
Om man exempelvis tillför näring (gödsel) på konstgjord väg så kan lermineralen suga åt sig de näringsämnen som är i gödseln (som ju är laddade precis som de näringsämnen som avges från vittrade mineral) och hålla dem där i väntan på att det skall leta sig ner små fina rottrådar från växter och suga upp dem och använda dem för att bli stora och vackra.

Förutom att binda till sig näringsämnen som antingen kommer från gödsel eller från mineral som vittrar i jorden så vittrar ju lermineralen i sig själva, vilket avger viktiga näringsämnen.

En jordart som inte innehåller lera har ingenstans att suga åt sig och binda näringsämnen. Att således gödsla något som inte bär någon lera alls utan bara sand exempelvis blir en tuff match, för vid nästa regn rinner bara näringsämnena rätt igenom, når grundvattenytan och flyter ut närmsta bäck eller hav.

Därav min glädje till vår lerjord. Bevis på hur fet och fin den är kommer i den här bloggen.

Under tiden som jag skrev det här fick ajg inspiration att skriva så mycket mer om växter, odlingsbetingelser och så, så det kommer att komma mer. Jag har ju ändå pluggat en del botanik, ett ämne jag älskar, och det kommer definitivt bli mer skrivet om näringsämnen, varför just de behövs, växthormoner, trofier med mera. Det är liksom bra att veta när man odlar trädgård, hur växterna egentligen funkar.